Att vara en extremlöpare gör att hon springer långt och på sina ställen förknippar de flesta inte alls med tävlingslöpning. Hon har sprungit i öknar och för ett par månader sedan genomförde hon Jungle Ultra, ett 230 kilometer långt lopp i Amazonas regnskog, helt självförsörjande. Det är bara du och vad du har i väskan. Det skulle visa sig vara det tuffaste loppet hon har deltagit i hittills. Många undrar kanske vad motivationen är för att utsätta kroppen för så stor stress, men för Gabriella är det just det som lockar henne. Hon vill visa både sig själv och andra att allt är möjligt om man bara vill det tillräckligt mycket.

Jungle Ultra ligger i en del av Amazonas regnskog, närmare bestämt Manu National Park, där ett läger upprättades. För att komma dit måste du flyga till Lima, Perus huvudstad, sedan ta dig till staden Cusco och slutligen en längre bussresa innan du kommer till lägret.

Jag fick en otroligt dålig start när mitt bagage med all min utrustning inte kom fram. Som tur var kunde jag köpa medicinsk utrustning och vattenflaskor i Cusco, men jag hade såklart föredragit att ha den utrustning som jag hade planerat så länge. Dessutom lyckades jag få ont i halsen under min vistelse i Cusco. Staden ligger på 3500 m över havet. och det var kallt på natten. Det var uteslutet att inte springa av den anledningen, så jag stannade till på ett apotek och fick medicin mot vad jag antog var en bakterieinfektion. Jag blev faktiskt ganska sjuk, frös mycket på den långa bussresan till lägret, men jag var ändå så fokuserad på loppet att jag glömde bort det lite. Det var så vackert runt mig och ju närmare lägret jag kom desto mer adrenalin fick jag.

Jag blev helt imponerad av omgivningen när jag kom till lägret. Det var helt galet. Du kan titta ner i hela dalen och bara där finns det 5 olika ekosystem. Och den natten var det en supermåne som steg över djungelns horisont.

En genomgång hölls inför startdagen och bland annat informerades om de många älvöverfarter vi hade i beredskap. Det var rep uppsatta vid flera av dem och eftersom jag saknar en arm tänkte jag att jag måste se till att vara på den "lutande sidan" av repet, det vill säga på höger sida av repet om strömmen går åt vänster och tvärtom om den går åt höger. Det skulle visa sig vara helt fel eftersom man kan fastna i repet med sin väska om man ramlar. Och då gällde det att hålla forsen framför knäna, inte bakom, och man fick trampa stadigt.

Startdag. Det hade varit en frostig natt och vi började tidigt så det var fortfarande kallt. Halsfluena fanns kvar, och vetskapen om att allt som kröp och gick i buskarna där ute ville göra dig illa. Samtidigt beundrade jag omgivningen och fokuserade så mycket på loppet. Jag sa till mig själv; "Gör rätt val och verkställ, det här kommer att bli riktigt tufft."

Det gick rakt utför i cirka två kilometer från start så framsidan av mina lår blev helt gelé. Jag försökte hänga med i fronten, men till slut blev vi splittrade. Jag såg dem då och då, men med den täta växtligheten jag så småningom kom in i kändes det som att springa ensam. Du är dock inte ensam i djungeln. Det är djurläten överallt, och eldflugor, myggor och eldmyror kryper runt dig, och du vet att jaguaren finns där ute i buskarna någonstans, men inte var. Jaguaren, å andra sidan, vet mycket väl var du är. Det var en brant nedförsbacke. Jag uppskattar att det var cirka 10 kilometer närmast med rappellering. När jag sprang nerför en stig kände jag något fladdra mellan mina ben och jag insåg att jag precis blivit biten av en orm. Det finns 400 olika ormar i den här djungeln och vi hade blivit informerade om detta. Vid bett var det viktigt att kunna beskriva ormen så att rätt motgift kunde erhållas. Du bör inte ta bilder på det eftersom det kan resultera i ett nytt bett. Ormen hade för länge sedan försvunnit in i buskarna. Var det giftigt eller inte? Jag såg att ormen inte fått ett bra grepp så det var inget annat att göra än att vänta och se om jag kände något. Endast 4 av de 400 typerna av ormar är dödliga. Det gick några minuter och jag kände inget illamående, så jag fortsatte att springa.

Jag sprang vidare och nådde till slut toppen. Jag hade klättrat upp. Nu återstod bara att ta sig ner och i mål. Det var förvånansvärt brant och halt, som att springa på tång, och stenar rullade nerför sidan. På vägen ner mötte jag kokasmugglare. De hade macheter och korgar på ryggen fulla med kokablad. De gick och rökte cigaretter för att hålla myggorna borta. "Hej, hur mår du?" sa jag ödmjukt. Jag följde dem en bit ner.

Efter att ha varit ute i 17 timmar den här sista dagen kom jag äntligen i mål, som första och enda kvinna. Så jag vann damklassen och kom på en 6:e plats totalt. Det var en folkmassa som stod och hälsade mig välkomna. Bybor, crew, deltagarna som kom i mål före mig och de som hade brutit längs vägen.

Det här är det överlägset tuffaste loppet jag har deltagit i hittills, men jag var målmedveten och starkare än någonsin. Jag hade tränat mer och bättre än tidigare och gick in i loppet med tanken att jag skulle ta den här segern. Kroppen är robust och så länge du har mediciner och utrustning är det bara att tro att du klarar det, pressa dig själv över dina gränser och vara stark. Jag hejar verkligen på människor, på äventyret, och min önskan är att inspirera andra att tro på sig själva, och att våga tycka att man förtjänar att följa sina drömmar.

Vill du veta mer om Gabriella?

Läs historien om Gabriella, från när vi besökte henne i Folldal förra året: Från rus till världens tuffaste ultralopp