Vi har turen i Norge som har fantastiska stigar och berg att springa i, men ibland är det kul att utforska nya områden och den här gången gick resan till Wales och Snowdonia National Park, en 3 timmars tågresa från Manchester.

Snowdonia är ett område som beskrivs som stenigt och väldigt tekniskt, detta lovade bra! Loppet har flera distanser från 20k till 100 miles i dessa berg. Sträckan jag skulle testa var 55 km och 3300 höjdmeter.

Tävlingsdagen började kl. 06.00 med frukost på rummet, innan en kort bilresa till startområdet. Det finns inte ett moln på himlen och minimal vind, mycket bättre än det typiska vädret i Wales, jag klagar inte! Efter några spända minuter vid startlinjen, med flera bekanta ansikten, går startpistolen 08:00! Från start går det i ett förvånansvärt bra tempo för mig, jag blev förvånad över att det inte gick fortare och vi är ett stort gäng som slår första backen tillsammans efter 2 km. Här börjar fältet sträcka sig, och vi blir en grupp i ledningen, men fältet fortsätter att sträcka sig och nu drar Stian och Tom ifrån, och vi är en grupp på 3-4 lite efter. Det är en mjuk, lång och fin uppförsbacke och jag ångrar snabbt att jag valde att lämna stavarna bakom mig. Jag skulle inte ha gjort det här valet igen. På toppen tar jag en tid på Stian och Tom som ligger 2 minuter före oss. Dessa minuter kompenseras snabbt för nedförsbacke.

Sedan efter 9 km händer det man hoppas aldrig ska hända, jag kliver över. Det mest kraftfulla övertramp jag någonsin haft. De kommande 3 minuterna kan jag inte lägga min kroppsvikt på foten, men på något sätt lyckas jag hålla nere farten och inte bli överkörd. Efter dessa minuter blir det bättre och vi är de 2 som kommer ikapp ledningen. Sedan snubblar jag över det igen, som tur är inte lika illa den här gången. Är loppet över innan 15 km?

Resten av nedstigningen går bra och vi blir en samlad grupp i täten. Jag känner min fotled, men jag mår bra och ska försöka fortsätta. Vi springer tillsammans till nästa stora klättring upp till Snowden, Englands högsta berg. När klättringen börjar går Stian och Tom igen och vi är en grupp på 3 strax bakom. Återigen ångrar jag att jag lämnade stavarna bakom mig. Klättringen går bra, men en i vår grupp lyckas återta ledningen. Nu ligger jag på 4/5:e plats. Nedstigningen från Snowden är försiktigare än jag brukar vilja eftersom... fotled, men jag fortsätter och drar mig från 5:e plats till nästa matstation.

Tyvärr tar det inte lång tid innan han kommer ikapp mig igen och vi springer tillsammans en stund. Vid foten av den 3:e stora stigningen ser vi Tom på toppen av berget och en trött Stian halvvägs upp. Vi tuffar på i uppförsbacke tillsammans och kommer så småningom ikapp Stian som står utan vatten och inte mår bra. På vägen ner är jag starkare än de andra, men jag försöker att inte visa detta då jag vet att slutet av loppet är en lång nedstigning, här kommer jag att använda detta kort. Vi ligger därför tillsammans över gräsmarkerna på väg till den 3:e och sista matstationen.

Nu är vi inte längre i den tjockaste delen av berget och vi springer över gräsbevuxna kullar och små skogar, innan vi börjar klättra det sista berget. Vi springer uppför tillsammans och jag lägger upp planen, vi ska vara tillsammans på toppen och sedan slår jag honom. Först över en topp börjar han, jag fångar honom ner. Inför nästa lite mindre topp, vad jag trodde var toppen, ligger vi tillsammans. Efter toppen går det utför innan ytterligare en liten topp, detta måste vara den sista. Det är det, och vi är axel vid axel över toppen. Nu händer det. Jag blockerar smärtan jag har haft i min fotled sedan 9 km och trycker så hårt jag kan utan att skada fotleden. Jag ser honom inte igen, jag vänder mig om då och då, men jag ser honom inte. Nedfarten går främst på en smal grusväg och vi springer tillsammans med löpare från andra distanser. Jag håller koll på klockan, kilometerna närmar sig 55 km och loppet är nästan över. Jag går över mållinjen, jublar högt och tar av hatten för en vacker dag, som slutade med en 3:e plats för mig.

Vilken dag och vilket lopp, även med ett översteg. Det här är mitt bästa lopp hittills trots överträning. Jag hade verkligen dagen och jag har funderat mycket på vad som kunde ha varit annorlunda. Speciellt hur loppet hade gått om jag inte hade skadat fotleden. Jag har valt att tro att det hindrade mig från att öppna för hårt och slå i väggen, kanske var det ett lyckokast och hjälpte mig att hitta ett bra tempo, vilket gjorde att jag kunde avsluta starkt. Vi får vänta och se vad jag kan åstadkomma där i nästa lopp!

Om du ska åka utanför Norge för att springa ett vackert fjälllopp så skulle jag varmt rekommendera Snowdonia. Jag kan ha haft tur med vädret, men bergen bryr sig inte om vädret och är lika fantastiska.